Det har varit en intensiv debatt efter det att Liberalernas partiråd nyligen fattade beslutet i enlighet med partistyrelsens förslag att eftersträva regeringsmakten tillsammans med övriga borgerliga partier. Det som har skapat de stora reaktionerna är skrivningen att Liberalerna i sakfrågor även kan söka samsyn med Sverigedemokraterna, SD. Det fanns en stor besvikelse att partirådet inte stödde ett tillägg där man uttryckligen uteslöt ett budgetsamarbete med SD. Man kan tolka detta som att partiledningen vill ha handlingsutrymme att i någon utsträckning kompromissa med sina grundläggande värderingar, om det kan balanseras mot ett ökat politiskt inflytande. Av döma av den bok som Nyamko Sabuni skrev 2010,”Det nya Sverige: Min vision min väg”, är det ett orealistiskt scenario. En annan tolkning är att partiledningen inför väljarna vill ta bort all tveksamhet att Liberalerna går till val för att bilda en borgerlig regering och samtidigt utesluta en intern svekdebatt genom att samtal med SD kan tolkas som budgetsamarbete.

Scenarios med olika valresultat har inte fått något större utrymme i den interna debatten. I den senaste opinionssammanställning har de fyra borgerliga partierna stöd av cirka 40 procent av väljarna. Det har också de rödgröna partierna och SD har 18.5 procent. Om man förenklar resonemanget genom att bortse från 4-procentsspärren är det realistiskt att de borgerliga partierna i valet 2022 blir större än de rödgröna partierna. Om de borgerliga partierna blir större än de rödgröna partierna behövs inget stöd från SD. Regeringens budgetförslag ställs mot oppositionens budgetalternativ. I korten ligger dock att SD kan sätta press på de borgerliga genom att rösta på en rödgrön budget. Däremot är SD:s stöd nödvändigt för att en borgerlig regering ska få igenom sin budget om de rödgröna partierna blir större än de borgerliga partierna. De aktuella opinionssiffrorna visar att de rödgröna partierna plus centerpartiet skulle få 49 procent och att övriga borgerliga partierna plus SD, också skulle få 49 procent. Hade det blivit en borgerlig regering 2018, då de rödgröna partierna fick fler mandat, var en analys att regeringsarbetet skulle ha blivit mycket stökigt, eftersom SD:s stöd krävdes. Troligen skulle det ha lett till en regeringskris. Eftersom SD har flyttat fram sina positioner sedan 2018 kan man förvänta sig att en regering ledd av Moderaterna skulle få en än mer stökig arbetssituation. Var det för en sådan situation som motståndarna till partistyrelsens förslag oroade sig för? Ett scenario är att SD känner sig tvungna att driva sin politik så kraftfullt att det stöter bort ett eller flera av de borgerliga partierna som i förlängningen leder till en regeringskris. Det kan också tänkas att SD är mer taktiska och använder sig av de små stegens metodik, och det förefaller vara den största oron för de som blev besvikna på partirådets beslut. I en så sådan situation skulle det vara tänkbart att partiledningen misslyckas med att hålla den röda linjen mot SD samtidigt som medlemmar som engagerar sig som grindvakter inte skulle bli tagna på allvar. I grunden är detta en fråga om tillit till partiledningen.

Partiledningen borde ha goda förutsättningar att öka sin tillit genom sitt sätt kommunicera. Till att börja med är det väsentligt att aktivt kommunicera att SD och Liberalerna är varandras huvudmotståndare. Utifrån vad media framför kan man få intrycket att Liberalerna gradvis har närmat sig SD på ett liknande sätt som Kristdemokraterna har gjort. Inget kan vara mer felaktigt och det innebär att partiledningen aktivt behöver motarbeta påståenden som att Liberalerna ingår i ett högerblock och att Liberalerna istället är borgerlighetens vänster som konsekvent kämpar för de som är mest utsatta i samhället. Under partirådet fanns det ett gemensamt ställningstagande och det var att utifrån liberala idéer ta strid för att stärka livschanserna för de som är mest utsatta i samhället.

Ytterligare en åtgärd är konfrontera SD:s beskrivning av samhällsutvecklingen. En granskning av en intervju av SD:s gruppledare i riksdagen, Henrik Vinge, som Kvartal.se gjorde i augusti 2020, visade att de ger en bild av invandrarnas roll i samhället som avviker från fakta på ett uppenbart sätt. Henrik Vinge hade i intervjun en förkärlek att sprida ett exkluderande budskap om vi och dem, genom att ställa ”fattigpensionärer” mot ”papperslösa invandrare”. SD framför att välfärden har försämrats på grund av invandringen och Sverige är det land där störst andel pensionärer ligger närmast fattigdomsgränsen i Norden och har svårt att klara de nödvändigaste utgifterna. Fakta enligt SCB är, i motsats till vad SD säger, att vi har en positiv utveckling för den absoluta fattigdomen för pensionärer och det är Finland som har varit minst lyckosam. SD använder motsvarande desinformation om köer i sjukvården, kriminalitet, gruppvåldtäkter och integration. Det märkliga är att de har kommit undan med detta och där har Liberalerna en viktig korrigerande uppgift. SD:s valframgångar ligger i att de har lyckats få ett extremt stort genomslag bland personer som har låg tillit till samhället och också låg tillit till människor från andra länder. Strategin för att minska SD:s inflytande är att konfrontera deras desinformation för att ge deras väljare och andra en mer realistisk bild av hur verkligheten ser ut. Sverige har allvarliga samhällsproblem och SD:s faktaresistenta nulägesanalys försämrar förutsättningarna att lösa de problem som väljarna efterfrågar. En realistisk förhoppning är att en betydande andel av SD:s väljare går över till Moderaterna när de får en mer balanserad samhällsinformation. Samtidigt finns det förutsättningar att moderata väljare, som har mer humanistiska värderingar och är negativa till Sverigedemokraterna, går över till Liberalerna. Av valanalysen 2018 att döma så stämmer det att potentialen är som störst att få tidigare moderatväljare att rösta på Liberalerna.

Liberalerna har en lång historia av att konsekvent kämpat för de som inte kan göra sin röst hörd, de som är mest utsatta i samhället. Nu är det dags att mobilisera våra krafter för att försvara och sprida den liberala ideologi som gjorde att vi blev medlemmar i Liberalerna.